4. Lars
När du tror att du har träffat den allra snällaste och mest godhjärtade människa på denna jord, då kan du tiodubbla det och där har du Lars, min farbror Lars. En på alla vis älskvärd farbror. Jag har varit på otaliga resor, utflykter, kalas och äventyr med denna fantastiska människa men aldrig, a l d r i g, har jag hört ett klagande ord komma ur hans mun. När vi andra är trötta, hungriga eller stressade så är Lars lugnet i stormen, klippan på stadig mark. Med aldrig sinande kraft hjälper han, bär han, fixar han, reparerar han eller ordnar han. Lars är tokig i bilar och tvekar inte en sekund att ta över gamla skrothögar och förse dem med ännu mer kärlek, han kan få i princip vilken rishög som helst i bruk. Han är familjefadern med stoort F, allmänläkaren med stort A och lärjungen med stort L.
Redan i tidiga år var jag mycket djurrädd och detta är en familj där djur alltid funnits i alla färger och former. Har de inte räddat en mus i potatislandet, så har det varit ett gäng hästar, katter eller en barnkär hund springandes omkring på gårdsplanen. Trots denna djurhysteri så fullkomligt älskade jag att spendera varenda lediga lov i denna familj och jag minns särskilt hur farbror Lars ansträngde sig för att kurera min djurrädsla. Jag vågade aldrig sitta normalt i kökssoffan med fötterna på golvet, utan satt alltid på knä för att inte riskera få ett ben avbitet av hunden. När Lars såg detta så gick han ner på alla fyra, bredvid hunden och börja leka med den för att jag skulle inse att den inte ville bita av mig benet utan bara leka. Han ansträngde sig så för min skull.
För sisådär sju-åtta år sedan, en rysligt kall nyårsmässoafton hittades Lars medvetslös i en snödriva. Han hade cyklat vält på väg till stallet och än idag vet ingen hur länge han hade legat där. Snabbt som vinden skickades han in på sjukhus och sen började en lång, slitsam och framförallt smärtsam resa. Till en början var han i princip helt förlamad och den biltokige, djurglada, äventyrslystne, snälle farbror Lars visste inte om han någonsin mer skulle kunna gå. Allt såg verkligen tragiskt och mörkt ut men trots alla motgångar och smärtor så fortsatte han vara den optimistiska och genomgoda farbror som vi kände.
Flera år med fysioterapi, konstant smärta, arbetsträning, promenader, träningsprogram, värktabletter, en orubblig vilja och längtan efter längdskidåkning och bilkörning, familjestöttning och framförallt oändlig nåd föranledde att jag, när jag hade honom här i helgen ifrågasatte om olyckan verkligen hade hänt. Lars hjälper, bär, fixar, reparerar och ordnar. Precis som han alltid har gjort. Han har försökt att gå i pension men snällheten får honom alltid att jobba lite mer, lite längre och fortfarande exakt lika genombra.
Att få ha Lars som farbror och extrapappa är en välsignelse på alla vis.