2. Johannes

Nästa person ut i denna personporträttskavalkad är en av mina många fantastiska svågrar Johannes, nummer fem i den stora syskonskaran.
 
 
Där har vi honom. Ständigt bärandes på ett barn eller två.
 
Blott fjorton år gammal tog han ledigt från skolan för att kunna vara med och köra traktorn vid den årliga skörden hemma på gården. Inget konstigt med det. Att det sen var just han av alla barn som skulle komma att ta över denna gård var antagligen föga förvånande. Johannes är nog den person jag skulle välja att ta med mig till en öde ö, en mer allvetande människa får man leta länge efter. Det är honom jag ringer när jag har frågor om bokföring, vilken skruv jag ska välja till betongväggen, hur man byter däck, vilka golvmärken jag bör undvika, hur en mjölkrobot fungerar, vad Efesiebrevet handlar om, vilken skruvdragare jag ska köpa i födelsedagspresent till min man eller vad årets halva prisbasbelopp är.
 
Här snackar vi bred kompetens.
 
 
Johannes råkar nämligen inte bara vara företagare och storbonde på mjölkgården med den fetaste mjölk jag någonsin smakat. Nej, i sitt bagage har han även en fordonsutbildning och en styck teologie kandidat, han är småbarnspappa åt fyra ljuvliga barn och så råkar han vara riktigt musikalisk, såklart.
 
 
När han inte kör skördetröska, skickar fakturor, stängslar om i kohagen, jobbar extra som snickare, engagerar sig i församlingen, förser grisarna med wienerbröd, sjunger i kören eller underhåller tretusen stadsbor med ett årligt kosläpp så renoverar han det hus han själv (och hans nio syskon) vuxit upp i. Renovera i detta sammanhang betyder inte enbart tapetsera om, nej, när Johannes ska fixa något så ska det göras ordentligt. Då ska hela fasaden målas, balkongen byggas om, nytt golv läggas in, badrum bytas ut, väggar spacklas och tapetseras, fönster införskaffas, trappan renoveras... ja, och allt detta lyckas han få gjort på sin obefintliga fritid. Själv hade jag fått magsår av bara hälften av det han har på sin att göra-lista.
 
Mitt i allt detta så engagerar han sig i vår lägenhet och svarar gladeligen på våra sjuttioelva telefonsamtal, lånar ut sina tjusiga maskiner, bistår oss när vi behöver bil och förser oss med allt från spackel till brödlimpor.
 
Vilken storebror! 
 
Han råkar dessutom vara synnerlig lik en av sina lillebröder, det vill säga min man. Detta innebär att de gånger då jag inte förstår mig på min man, varför han gör si eller så, så pratar jag med Johannes fru, så får hon agera tolk. Tänk så praktiskt. 
 
 
TACK Johannes för att du oupphörligen svarar på våra frågor, löser våra problem och håller bondesverige vid liv. En vacker dag lovar jag att våga in själv i kohagen, men inte än.

1. Mor Maj

Som jag skrev i tidigare inlägg kommer ni att få möta fem inspirerande personer från min vardag och först ut är farmor Maj eller Mor Maj som alla hennes fem barn kallar henne. Trots sina nittioett år får man leta länge efter gråa hår på denna makalösa kvinna. Hon kan vara en av de mest kreativa människor jag mött och att gå in i hennes lägenhet är som att kliva rakt in i ett museum. Virkade dukar, stickade sjalar, broderade kuddar, hemmapysslade smycken och så framförallt alla knypplade julkrubbor, blombuketter eller världskartor. Ja, det är på riktigt. Min farmor har knypplat en VÄRLDSKARTA!
 
När jag fyllde sexton år fick jag en alldeles egen knyppeldyna av farmor. Ända sen den dagen har jag längtat efter att få lära mig av mästaren. Tyvärr har vi nog inte haft mer än två lektioner men nu när jag har gått och blivit med hobbyrum ser jag med glädje fram emot att kunna ge knyppeldynan sin rättmätige plats.
 
Innan vi besöker farmor så vill hon att vi ringer och förvarnar henne, minst en timme innan. Detta för att hon ska hinna förbereda alla kakfat och färdigbredda mackor. Mat lagad med större omsorg och kärlek går knappast att få tag på.
 
När min pappa gick i skolan och skulle på utflykt fick han alltid bära en större ryggsäck än alla andra klasskompisar. Detta för att farmor hade skickat med matsäck inte bara till honom utan även till alla de barn som eventuellt skulle ha glömt sin egen. Visst är det vackert?
 
Varje söndag tar sig farmor med hjälp av olika buss- och spårvagnsbyten, helt på egen hand, till kyrkan. Trofast och trogen är hennes signum. Min farfar var före sin bortgång kyrkoherde och när farmor hör litanian (en bön man sjunger) sjungas kan hon inte låta bli att tänka på farfar och konstatera att "Ingen sjunger litanian som Olle gjorde".
 
Sist vi besökte farmor gick vi därifrån dragandes på en stor och tung resäska, till brädden full av lerkrukor, gamla noter och andra dyrgripar som hon hade städat ut. Krukorna pryder nu våra fönsterbrädor och påminner oss dagligen om farmors kärlek och omsorg.
 
Några månader innan bröllopet ringde jag farmor och frågade om hon skulle vilja knyppla en slöjspets till mig, något hon inte var sen att tacka ja till. Antagligen insåg hon inte själv hur otroligt mycket det betydde för mig. Inte nog med det, hon letade även fram en fem meter lång spets som jag kunde fästa längs ned på brudklänningen. I bröllopspresent gav hon mig en krage som hon antagligen lagt ner flera veckor och  flertalet sömnlösa nätter på att göra. Denna fantastiska krage bär jag med stolthet och när jag har den på mig känner jag stor tacksamhet och också en önskan, en önskan att bli mer som farmor, som mor Maj. 
 
 

Personporträtt

Det finns så otroligt många starka, kloka, fantastiska och vackra människor i min närhet. Människor jag inspireras och fascineras av, kvinnor och män i alla möjliga åldrar och livssituationer. Människor som gör så mycket men syns så lite. Kommande veckor kommer ni att få möta fem av dessa inspirerande människor och via ett personporträtt få lära känna dem lite bättre. Vilka det blir? Det får ni se.
 
 

Hej igen!

 
Då ska vi se var vi var.
Jo, just det. Sist var det vår.
Nu är det höst och det har varit en minst sagt intensiv men väldigt rolig sommar. Vi fick vår sjuksköterskeexamen, jag har haft några härliga bröllopsfotograferingar, vi har gjort några festliga Sverigeturer, vi har umgåtts med våra favoritgrannar och framförallt har vi renoverat. Som bara den.
Att "bara göra ytskikten" tar tydligen längre tid än vad man kan tro och nu börjar vi kunna se en ände på allt.
 
Men oj, vad vi har lärt oss. Dra tapeter, bredspackla, spraymåla luckor, bära skräp, köpa skugglister, dra mer tapeter, måla tak, bära golv, lägga golv, dra ännu mer tapeter, borra hål, dricka kaffe, köpa möbler, tapetsera, leta pärlspont, sätta lister, såga, måla, spackla, slipa, skruva. 
Ja, du milde.
 
Sen har vi dessutom börjat jobba som sjuksköterskor och trots en del uteblivna raster och kluriga infusioner så är det verkligen över all förväntan. Jag spenderar numera mina dagar (och kvällar) på barnsjukhuset och det är så fantastiskt roligt!