EN TILL TUR TILL TANZANIA pt 3/6

Så. 
Då var det dags för den rafflande fortsättningen på vår resa genom landet långt därborta.
Till er som är sjukt trötta på alla bilder.. det var ju tråkigt för er. Vi har nämligen bara kommit halvvägs.
 
Nåväl. 
Denna del av vår resa var väl den som i alla fall jag såg fram emot allra mest. AYA. Skolan. Eleverna. Lilla lilla byn. Vännerna. Enkelheten. Den otroligt lilla butiken med tanten som alltid gör high five, jättehårt. Laga mat över koleld. Barnen. Gå omkring i kangas. Super Mama. Bushen. Mangoträd. 
samt 
Kondoa. Barnhemmet. Stora stora staden där man till och med kan köpa choklad. Taxikillarna. Marknaden. Bussarna. Bara ljust bröd. Motorcyklar. Massa människor.
 
 
Oj. det var verkligen trevligt att komma hem till Aya igen.
Tänk att jag bodde härute i ingenstans.
Undervisade. Levde. Blev sjuk. Blev frisk. Åt med händerna. Fick vänner. Skrattade. Grät. Promenerade i skogen. Lagade mat. Bakade kanelbullar. Fick rejält med kvalitetstid med Johanna.
 
Det är knasigt egentligen, att man kan känna sig hemma därute i ingenstans.
Den enda lite tråkiga nyheten vi fick när vi kom var att VÅRA ELEVER INTE VAR DÄR!! Just vår klass (innehållandes etthundratrettio fantastiska elever) hade gått på jullov några veckor tidigare!! Därav alla obefintliga elevbilder. 
Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig i det där landet.
Den principen tillämpas tydligen fortfarande.
Men det blir ganska bra ändå.

EN TILL TUR TILL TANZANIA pt 2/6

Okej. Vad hände sen då? När vi hade lämnat havet och finfrukostarna bakom oss?
Efter en kort visit i huvudstaden och ett fantastiskt möte med de nya Glimåkraeleverna lämnade vi civilisationen bakom oss.
 
 
 
 
Oj oj oj.
Tanzania känns så redigt långt bort. Ja, alltså inte bara långt som i långt, det känns så väldigt avlägset och länge sen.
Men del två av resan spenderade vi hursomhelst i Kongwa 
 
 
En dag var vi på ett sjukhus för att hälsa på en vän och det slutade med att vi fick följa med runt på HELA sjukhuset och hälsa på (och säga pole till) VARENDA patient.
 
Pole: ett redigt användbart ord på swahili, ja, kanske rentav det mest användbara, som betyder ungefär "stackars dig" eller "åh, det var synd/kul/trevligt/tråkigt/fantastiskt/fruktansvärt". Kan lika gärna användas när någon tappat en servett (inte för att de har servetter i Tanzania) som när någons mormor har dött >
 
 
Kära nån, det var osvenskt.
Cancer, kejsarsnitt, epilepsi, brännskador, malaria..
Ja, så går det nämligen till där.
Klart man hälsar på de sjuka.
 
Samma dag åt vi lever (bläbläbläblä, tugga svälj)
Samma dag fyndade Johanna ett par jeans för sexton kronor.
Samma dag undervisade (och undervisades) vi på förskolan.
Samma dag bevisade vi att flickor också kan spela fotboll.
Samma dag kompenserade jag veckans uteblivna dusch med att måla naglarna med ett glittrigt 6-kronors nagellack.
 
Detta var alltså EN av dagarna där ute i Kongwa.
Resten av dagarna åkte vi motorcykel, dödade djur som krypit ner i väskan, blev bjudna på läsk vart vi än gick, sjöng och dansade med kören, tvättade fötterna.. tre gånger.. i rad.. utan märkbart resultat, knöt på oss varsin kanga och lagade mat över elden i sällskap med vackra barn, kloka mödrar och ett helt gäng med hönor.
 

 
 
Japp.
Festligt och fint och glatt och redigt smutsigt.
Den känslan när man inte orkar duscha för man vet att man ändå snart är lika smutsig igen, det är något visst med den.

EN TILL TUR TILL TANZANIA pt 1/6


 
Jo, vet inte om ni minns det.. men jag tog ju en tur tillbaka till landet långt bort för någon månad sedan.
 
I sällskap med tre festliga damer vid namn Johanna, Hilma och Lovisa spenderade jag november månad långt bort ifrån regn och rusk.
Nej, förresten regn hade vi gott om.
Rusk däremot (vad är ens rusk?!) slapp vi minsann. Med råge.
 
Vi fick sol och åter sol och så lite regn och så lite mer regn.
Vi åt mango, massa mango och alla andra frukter som är bra.
Vi kramade om efterlängtade vänner och skapade oss ett helt gäng med nya.
Vi klättrade i berg och lekte med kameleonter.
Vi åkte buss. Igen och igen och igen.
Vi lekte med barn.
Vi åt med händerna.
Vi tackade Gud för myggnät, som faktiskt inte bara skyddar mot mygg.
Vi blev sjuka. Fast osedvanligt lite.
Vi blev stoppade av polis. Igen. Men denna gång slapp vi ta svängen genom fängelset utan kunde direkt passera GÅ.
Vi iförde oss volontärbyxorna tillika pyjamasbyxorna tillika de-inte-så-åtsittande byxorna tillika de-inte-alltid-så-stilistiskt korrekta byxorna och behöll sedan dessa på månaden ut. Typ.
Vi hittade en grön mamba. Och överlevde.
Vi troddet ett tag att vi skulle avlida i kylan (ja, vad kan det ha varit den dagen, kanske femton grader..)
Vi levde bushliv och avstod dusch.
Vi drack mangojuice.
Vi hade det så bra. Riktigt festligt och riktigt bra.
 
Nog med ord. 
Det här är första delen, semesterdelen av vår resa. Den allra regnigaste.
Vänner, här kommer bilderna..
 
 
Så att.. det var det. För den här dagen.
tackohej.

Sånt som händer

Jarå, då var vi igång med redigeringen. Tusen bilder kvar bara..
 
 
Igår; minskade drastiskt antalet familjemedlemmar i huset.
Idag; spenderade jag dagen i mitt absoluta favoritkollektiv. Vi filosoferade över begreppet vuxen och konstaterade att vi har ännu en bit kvar.
I afton; bokade jag om Oslobiljetten och tar jullov ännu en tid.
Imorgon; åker jag österut för att krama om fint folkisfolk.
 
Så nu vet ni det.