Lever jag ens?

JamenVISST gör jag det. Mer än någonsin.
Medan datorn fick bo på ett verkstadshotell några dagar så gick Camilla och förlovade sig med den allra BÄSTA av pojkar!
På en regnig gata i Göteborg gick han ner på knä och det var knappt att han hann fråga mig innan jag sa JAJAJA!
Tänk att det kan få vara så bra.
Tänk att man kan få vara så glad.
 
Det kittlar till i magen varje gång jag tittar ner på vänsterhanden och ser en ring sitta där. Finns nog ingen endaste människa jag hellre skulle ge mig ut på ännu en tågluff med, vars hand jag hellre skulle hålla eller som jag hellre skulle dela resten av livet med.
Är nöjd med mitt val. Ett kap helt enkelt. Märkligt bara att han verkar tycka detsamma om mig men det kan jag ju lära mig att leva med.
 
 

iförd pyjamasbyxor

 
Tänk vad många vi var som ställde klockan på 4.20 och tassade ut i natten för att titta på...
ja, hur superduper var nu egentligen den där månen? Tur var det väl att det fanns fler fina saker att titta på. 
 
För egen del tassar jag numera allt som oftast upp tidigt som bara den för att cykla iväg till sjukhuset. När man läser till sjuksköterska då har man massor av praktik och denna gång hamnade jag på thoraxkirurgavdelningen. Genomfint kan man säga. Blandar antibiotika, sticker än här och än där, plockar bort stygn, förundras över hur fantastiskt små och pilliga saker man kan göra med kranskärl & lungvener & hejsan hoppsan och dansar runt i blåa pyjamaser dagarna i ända.