Wellpappkartongland

 
Ibland funderar jag på vem som tog beslutet att alla hus ska ha samma färg? Hittills har vi passerat drygt en gata med färgglada hus. De har hittat sin grej helt enkelt. 
Men Jordanien är på många andra sätt (än just husfasadsättet) ett färgstarkt land. Människorna, maten, sjalarna, språket...
 
 
Vi jobbar på med våra studier. Har tyvärr spenderat mer tid på att vänta på att studenter ska komma till våra intervjuer än vad vi har gjort på att faktiskt intervjua dem. Deras engelskakunskaper är föga förvånande skrämmande lika Tanzaniastudenternas, vilket innebär att kroppsspråket mer än ofta kommer väl till pass. Igår fick vi tummen ur och hade vår andra seriösa arabiskalektion. 
 
 
och om någon undrar varför vi alltid har på oss wannabe-läkare-rockar... så har vi inget bra svar.
 
 
Amman är kanon. Tyvärr har de senaste dagarna spenderats i vår lägenhet p.g.a. matförgiftning. Inga detaljer där men nu är vi renare än aldrig förr. Nästa vecka går vi in i vår fjärde och sista vecka pluggvecka och sedan ska vi resa. Det är fasligt vad tid går fort så fort man gör något festligt.
Det har tagit mig drygt tre veckor att hitta frimärken, så om du är besviken på den låga vykortsfrekvensen så har du där anledningen. 

Jordanien

 
Så kom det sig att jag hamnade här, i Amman, i självaste Jordanien tillsammans med tre andra från klassen.
Varför då? tänker du. Ja, varför inte? tänker jag...
  • Arabiska kan ju vara bra att kunna
  • Falafeln smakar bättre i Mellanöstern
  • En empisrisk studie är festligare än en litteraturstudie
  • Trettio grader är bättre än åtta
  • Fem äventyrliga veckor i Orienten är trevligare än tio i ett västsvenskt bibliotek.
 Så därför är nu planen att skriva en kandidatuppsats på temat omvårdnad + flyktingar + psykisk ohälsa och redan efter tre dagar har mina känslor för detta land kommit att växa sig starka, mestadels positiva. Idag besökte vi ett redigt stort, palestinskt flyktingläger, fyrtio år gammalt. Tänk att vara flykting men samtidigt verkligen bo i ett land. Fyrtio år är många år. Hursomhelst, i detta läger besökte vi och två andra svenska studenter ett rehabiliteringscenter för barn med olika funktionsnedsättningar. Jag säger bara: Wow! Mitt i alla denna oklarhet och hopplöshet sprider dessa barn så vansinnigt mycket glädje.
 
Så, efter denna hissnande inläggstorka kommer härmed en hejdundrandes bildkavalkad