uppåt

Härom veckan satte jag mig på ett flyplan, ett extremt litet sådant och flög upp till kusinen i norr, närmare bestämt till Funäsdalen. Tog några dagars semester, pulsade runt i snö, gick på längdskidetur, körde skoter på fjället, sa hej till ett gäng med myskoxar, vandrade runt i underställ, gick på marknad på norska sidan, överkonsumerade SunMaid, vaknade om mornarna och såg sol och massor med minusgrader, bastade, badade jacuzzi under stjärnhimlen och hade det helt enkelt hur bra som helst.
 
 
Japp. Sicken semester. Tack för det.

Fint som snus

...är det inte ute nu.
Idag; regn och slask och plusgrader.
Men i december. Då minsann..
 
 

EN TILL TUR TILL TANZANIA pt 3/6

Så. 
Då var det dags för den rafflande fortsättningen på vår resa genom landet långt därborta.
Till er som är sjukt trötta på alla bilder.. det var ju tråkigt för er. Vi har nämligen bara kommit halvvägs.
 
Nåväl. 
Denna del av vår resa var väl den som i alla fall jag såg fram emot allra mest. AYA. Skolan. Eleverna. Lilla lilla byn. Vännerna. Enkelheten. Den otroligt lilla butiken med tanten som alltid gör high five, jättehårt. Laga mat över koleld. Barnen. Gå omkring i kangas. Super Mama. Bushen. Mangoträd. 
samt 
Kondoa. Barnhemmet. Stora stora staden där man till och med kan köpa choklad. Taxikillarna. Marknaden. Bussarna. Bara ljust bröd. Motorcyklar. Massa människor.
 
 
Oj. det var verkligen trevligt att komma hem till Aya igen.
Tänk att jag bodde härute i ingenstans.
Undervisade. Levde. Blev sjuk. Blev frisk. Åt med händerna. Fick vänner. Skrattade. Grät. Promenerade i skogen. Lagade mat. Bakade kanelbullar. Fick rejält med kvalitetstid med Johanna.
 
Det är knasigt egentligen, att man kan känna sig hemma därute i ingenstans.
Den enda lite tråkiga nyheten vi fick när vi kom var att VÅRA ELEVER INTE VAR DÄR!! Just vår klass (innehållandes etthundratrettio fantastiska elever) hade gått på jullov några veckor tidigare!! Därav alla obefintliga elevbilder. 
Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig i det där landet.
Den principen tillämpas tydligen fortfarande.
Men det blir ganska bra ändå.

Man blir aldrig för gammal för att köpa fyrhjuling

Jag hade precis ett långt telefonsamtal med mormor. Fina mormor.
Ser fram emot den dag då jag bor lite närmare henne igen (i alla fall i samma land) och kan smita dit opp för en kopp kaffe och lite sticktips.
Morfar är minsann också en stjärna och jag kom i afton att tänka på denna förmiddag då jag och syster var uppe hos dem för att fota litegrann.
Syster skrev sitt projekt om pensionärer och deras kreativitet och behövde en bild. 
Javisst sa jag. Javisst sa morfar.
Så kom det sig att vi äntligen fick förevigat när allas vår Gunnar gjorde det han gillar bäst..