fotfoto



okej, mitt liv är lite lagom stressigt just nu, så detta var min helg, en ganska snurrig sådan. Detaljer får vi ta en annan gång.
so long

älskade ungar



Jag fullkomligt älskar barn!
Kanske att au-pair-jobbet inte vore så dumt ändå.. ett helt år med barn Mmmmm.

jodå, jag antecknade visst

Hon pratar om subatomär nivå och om något som small
Hon är dålig på att ända rösten och variera sitt tonfall.
Kanske att det här med global utveckling är viktigt och bra
men just nu är det mest mat som Camilla vill ha.
Kanske att jag borde spetsa örat och försöka förstå
vilka medel vi ska använda och vilken väg vi ska gå
Jag borde intressera mig och försöka besinna
hur man på bästa vis energi kan utvinna.
Kanske går det lättare om jag skriver en melodi
en sång som innefattar allt från medeltemperaturer till entropi.
Eller så skriver jag en dikt för att förstå
fast mest av allt vill jag bara resa mig och gå.
Med sin powerpoint beskriver hon fler än en hierarki
det enda jag förstår av detta är att solen ger oss energi.
Dissipativa strukturer och infantisid
in med syre, ut med koldioxid.
Undra om någon i rummet finner detta intressant
möjligtvis att någon gillade bilden med en elefant.
"Business as usual" fick oss dock att le
men åt allt det andra hon säger trillar huvudet på sne´.
Med skräckblandad förtjusning och en känsla o-underbar
inser jag att vi har åtminstone fem likadana föreläsningstimmar kvar.
Inte för att jag så kunnig inom detta ämne är
men hade jag planerat undervisningen hade den givit oss alla långt mer än såhär.
Ämnet är ju viktigt och uppmärksammas bör
fast det enda som sprider sig i Olsagårdsalen nu är trötthedens odör.
Således kan man till syvende och sist
sammanfatta den här föreläsningen som synnerligen trist.

lite kärlek



Idag skrev jag, Camilla Dotevall mitt allra sista matteprov, någonsin (eller vem vet om jag slutar som civilingengör, sinusprofessor eller mattelärare en vacker dag)..
Hur som helst så fullkomligt älskar jag känslan efter ett prov. Oavsett hur det har gått så får man lämna det bakom sig (och börja plugga på nästa sak..).
Idag, när solen tittade fram så vågade jag nästan börja hoppas på vår igen. Tänk tänk tänk, vilken otroligt bra grej, våren.
Efter att precis ha avnjutit en dokumentär tillsammans med Elin som handlade om George Orwell (nu kan jag allt, fråga gärna), några riktiga nostalgilåtar tillsammans med lillasyster, några pannkakor med jordbubbar på tillsammans med mor, inom en snar framtid en kopp te tillsammans med far så känner jag att det ska bli skönt att stänga igen butiken för denna gång. Nu vill jag sova.