Där står min astrakan..
..Ja, där står den minsann, astrakanen.
I helgen lämnade jag Norge och jobbsökeriet i några dagar för att istället vara med i Jönköping och sjunga i konsertuppsättningen av Kristina från Duvemåla.
Det var så fantastiskt bra att jag nästan satt och rös konstant i tre timmar.
Denna underbara fantastiska musikal med denna underbara fantastiska musik.
Sanna Nielsen gjorde en sagolikt bra insats som Kristina och där satt jag, på scen (visserligen med sjuhundra andra bredvid mig i kören) och tårarna bara rann.
Vi repade på Spira.
Har saknat den platsen. Stjärnorna i taket, de röda korridorerna, konsertkänslan, de perfekt mjuka stolarna. Bra ställe helt enkelt.
Framförallt har jag saknat allt klockrent, fantastiskt, helfint SVF-FOLK!!
Vi klämde vi in oss i Kinnarps arena, repade lite mer och sen på kvällen drog konserten igång med buller och bång och sång. Kameran fick vackert ligga i sin väska och lika bra var väl det, för jag hade ju fullt upp med att läsa noter och torka tårar. Kära nån, det var så bra. Så rakt igenom bra.
Jag sov i mina gamla säng, drack te i den randiga soffan, kramade om min Hila lite extra, tittade och förundrades än en gång över den klockrena utsikten och invaderade minsann Herrgården.
Stackars de små nya biblarna som undrade vilka vi egentligen var.
Efter massa fin kvalitetstid med finfolket så var helgen plötsligt över och det var dags att köra hem till Asker igen.
Sicken helg. Tack gänget.