Att bli storasyster
Den här stunden, när Signe för första gången fick träffa sin lillasyster Kerstin (Schääshish), det är något av det vackraste jag varit med om. Lyckan och förväntan gick nästan att ta på och det kändes som att Signe, sin ringa ålder till trots, förstod att från och med där och då förändrades allt.
Från och med den stunden skulle uppmärksamheten delas med någon annan och någon annan skulle plötsligt få massa fina paket (JOHANNA HAR STICKAT VÄRLDSFINA KOFTAN!).
Dessutom skulle mamma och pappa plötsligt börja tillrättavisa mig så fort jag ville skoja till det och gunga gungstolen jättesnabbt, sätta mig på bebisen eller dra ur hennes napp när hon precis somnat efter en lång skrikperiod.
Tänk att en sån liten kan göra sådant oväsen.
Tur att det finns hjälp att få.
Jag ska lära henne bära hatt samt räkna till tio och har redan konstaterat att hon har tio såväl fingrar som tår.
Nosi nosi nosi och sen snabbt ett finger i ögat.
Äh, kom igen. Lite får man väl tåla?
En vacker dag kommer du att kunna ge igen men tills dess tänker jag njuta av övertaget.
Jag tänker tjata hål i huvudet på dig om hur man bäst får sina föräldrar att tappa tålamodet. Har så oändligt många tips och trix.
Jag tänker läsa för dig och låtsas tycka att det är superduperkul när mamma ska klädmatcha oss.
Min lillasyster är gosig och mjuk och äälskar när jag sätter mig på henne, sen kräks hon och då slutar det att vara kul.
Konstig docka, hon bara sover och sover.
Jag vet, jag är ungefär lika glad i dessa evinnerliga portättbilder som du.
Att bebisar bara andas med näsan, det är en tes jag måste undersöka.
En kakburk, perfekt som trumma. Även perfekt att kasta på ett litet bebishuvud, har jag hört.
Tänk att få höra Lille katt, för sjuttioelfte gången, på en timma. Det är lyx det.
Kerstin, jag lovar att hålla din hand när livet känns tungt. Sådant är storasystrar extra bra på.