inga aao

haha, efter sisadar trettiotva minuter har jag lyckats lasa ett mail och komma in pa denna sida.
sitter nu pa ett internetcafe i kondoa. Jag och Johanna insag igar att ingenting skulle handa om vi inte sjalva tog tag i situationen. Sa, imorse klev vi pa kondoa-bussen (overlvede annu en resa) och nu ska vi inhandla lite insektsspray och sen bege oss mot barnhemmet. Vi har hort att var engelska-intensivkurs kommer borja pa mandag men nar vi fragar om planering och andra for oss vasentliga ting sa skakar de ofarstaende pa sina huvuden och inte heller har vi blivit presenterade pa barnhemmet som de lovade, sa nu tar vi saken i egna hander och promenerar dit sjalva. Nyligen traffade vi var husmors vannina som ville att vi kommer och besaker henne sa nu har vi dessutom sovplatsen fixad. fint.
I forregar hade vi en spannande dag. Vi var bada extremt sugna pa guacamole och behovde darmed en avocado eller tva. Narmsta by ligger sju kilometer bort sa vi borjade var vandring. Nar vi kom utom synhall for skolan sa insag vi var egen litenhet. Vi var liksom mitt ute i ingenstans och den enda som skulle sakna oss om vi blev kidnappade skulle vara var fabulosa husmor (och det skulle inte vara forran runt kvallsmatstid). Fler fragor kom upp i huvudet: Vad gor man egentligen om man moter ett lejon? Vi hade ju inte ens fickkniven med oss denna gang. Kommer vi overleva denna stekande sol? Klockan var ju runt elva och vi hade laaangt kvar.

Efter nagon timmas promenad fick vi sallskap av en lustig man som ocksa skulle till Mondo, byn alltsa. Han pratade bara swahili, rejalt snabbt dessutom sa vi var tacksamma att vi kommit ihag att ta med vara lexikon. Vi hade tagit med tre vattenflaskor men insag snabbt att det inte skulle racka sa vi bestamde att man fick dricka tva klunkar en gang varje kvart. Dessutom var vi tvugna att ge honom var ena flaska.
Alla vi motte halsade, valkomnade och skrattade at oss (har aldrig kant mig sa rolig som har, allt jag gor ar tydligen superkul) och var van forklarade for alla att vi skulle till Mondo och kopa gronsaker och da skrattade de inte mindre.
Efter en timma och fyrtiofem minuter forsvann plotsligt var van och vi fortsatte ga. Till alla som fragade sa vi att vi skulle till Mondo och de bara skrattade (men nu fanns en anledning). Tack och lov insag vi i tid att vi redan var i Mondo, vi hade kanske vantat oss nagot lite storre och mer rejalare men vi kopte varsin soda och kex, slangde av oss skorna och satte oss i skuggan. Efter att ha andats lite sag vis oss omkring (det fanns sisadar tre sma fruktstand och nagon butik). MEN INGENSTANS FANNS AVOCADO ATT HITTA!!
Sa, det fanns inte mycket mer att gora an att glomma guacamolen och vandra hemat igen. Vi fragade nagra nar nasta buss till Aya skulle ga, de svarade "kesho" (imorgon alltsa) och skrattade. Mina fotter bestod nu mestadels av skoskav och svett och inte sa mycket fotter, klockan var runt ett (varm sol) och vi hade sisadar sju kilomterers promenad hemat, varav de forsta tre bestod av uppforsbacke.
Av nagon anledning fanns en liten butik med medicinska ting i Mondo (tack Gud) sa jag kunde kopa mig tva plaster och slippa godispappret under fotterna. Dessutom hittade vi varsin kanga att vira runt huvudet for att inte fa varmeslag.
Just det, overallt dit vi gar far vi jordnotter, farska. Detta gallde aven i Mondo, sa nu hade vi dessutom ett gang jordnotter i pasarna. Med kangas pa huvudena, lite mer vatten, tva bananer och en stekande sol rakt ovan satte vi igang att vandra hemat. 
Vi overlevde.
En timma och fyrtiofem minuter senare kunde vi ana Aya-skylten, oj, det var en lycklig stund. Sa fort vi var innanfor dorren slangde vi av oss kladerna (han vi bor med var alltsa inte hemma) och sprang mot duschen. Vatten fanns ju saklart inte i kranarna men vad gor val det. Vi oste ur den stora tunnan och det var mer an behovligt. 
Fortfarande kan jag inte lata bli att skratta nar jag ser mig i spegeln, jag ar sa rod i ansiktet att jag vet inte vad. Var fantastiska husmor har aven hon ganska kul at detta. For att inte tala om bonnabrannan eller sandalbrannan!
Numera bar vi alltid med oss: vatten, solkram och skoskavsplaster nar vi ska ut pa promenad, speciellt de femtimmars langa promenaderna.
Hall tummarna for en lyckad dag pa barnhemmet, kanhanda att de inte vill ha oss dar men da far vi roa oss pa annat vis. Dricka chai pa The White House kanske, formodligen stans finaste cafe. haha
hejhej 

Aya

Sitter nu på vår soffa i vardagsrummet, i Tanzania. Det du, vi har både soffa och vardagsrum men vatten och elektricitet verkar vara överflödiga ting på denna i detta land.

Så, i drygt två veckor har jag nu varit hemifrån. Tiden har både runnit iväg och samtidigt stått helstilla. Under några dagar har vi åkt runt i Dodoma med Ulf (den svenske missionären som bor här, handlingskraftig som få... till skillnad från många tanzanier) för att lämna av grupperna en efter en på de rätta platserna. I onsdags var det min och Johannas tur. De som ska till Mwanga följde med på den kort sagt långa bilresan ut till den afrikanska bushen. Ulf som körde valde den stora (och enda) vägen mellan Dodoma och Kondoa. Stor innebar i detta fall, röd jord/grusväg, apor som hoppar över vägen, oräkneligt många väggropar och så ett gäng åsnor och kossor som ibland passerade över vägen i godan ro. Någon enstaka gång försvann vägen under lite vatten men Ulf fixade allt. Efter sisådär fyra timmars bilresa, två morötter var samt en hastig toapaus under den stekande solen var vi i Kondoa. Efter ytterligare en halvtimma såg vi skylten, Aya Secondary School, vårt blivande hem de kommande sex månaderna.

Väl här möttes vi av Mr. Lesho, den fabulöse rektorn som vi numera delar hus med och Mama Anna, vår eminente hushållerska som aldrig tidigare hade tuggat ett tuggummi eller smakat en skumtomte (detta är numera åtgärdat).

Anna hade lagat pasta till oss, vilken lycka!! Hittills har maten i stort sett bara bestått av ris och gryta och ris och gryta men här verkar inspirationen flöda. Efter ett sorgligt farväl av Ulf och Mwanga-gänget var det jag och johanna. Jag och johanna mitt ute i ingenstans, i ett halvår. Efter lottning fick jag det vänstra rummet med gröna kangas som gardiner och rejält massa smuts.

Samma kväll tog vi tag i situationen och startade projekt storstädning, såhär fick det bara inte se ut, diskmedel och våtservetter blev vår räddning. Till slut insåg vi att det inte fanns något vatten i kranarna och att städprojektet inte skulle kunna fullbordas samma dag, på det vis vi önskade, så vi gav upp och lät djuren krypa. Men väggarna var åtminstone lite mer rena tack vare ett gäng våtservetter. Våtservetterna kom även väl till pass när man skulle sova och inte ville vara extremt smutsig om fötterna. Jag vaknade 5.40 av att vattenkranen stod och rann på vår toa och när vi senare unde dagen lite försiktigt frågade om vattensituationen insåg vi att vi inte kommer ha vatten mer än en kort stund runt 6 på morgonen och en runt 15 (om ens det). Således kan vi (med lite tur) spola i toaletten två gånger om dagen och duscha, ja, det får bli runt nyår. Nyår kommer nämligen firas på tanga, i sällskap av ett trevligt gäng från klassen.

Tydligen ska jag och Johanna ha en intensivkurs i engelska för de som ska börja form 1 nästa termin. Dessa elever kommer dock inte förrän första december så tills dess är vi fria att göra ungefär vad vi vill. Än så länge har vi hunnit göra vår debut på kolgrillen, köpa kangas, göra oss bekanta med eleverna som är kvar, fixa en stor julkalender, blicka ut över bakgården och de många råttor som springer där, baka våra första chapati, se en orm dödas på afrikanskt vis, steka hallongrottor utan hallon på kolgrillen, längta hem, sätta upp massor av fotografier på väggarna (dels för att bli kvitt smutsfläckarna och dels för att det är trevligt), koka vatten, döda oräkneligt många wadodos (insekter), lära känna vår fantastiska Anna med dotter och kanske mest spännande av allt, åka till Kondoa..

Första bussresan till Kondoa:

Ja, det sades att bussen skulle gå någon gång mellan 7.00 och 7.30 och när klockan var 7.28 så hörde vi bussen komma (svårt att missa så som de tutade). Men den var full, tråkigt, tänkte jag och funderade på vad vi skulle göra istället. Några sekunder senare stod jag dock balanserandes på ett ben inne i bussen, lycklig att i alla fall ha något att stå på, till skillnad från de fem killar som hängde sig fast utanför. När man sedan skulle av så knödde man sig fram, kroppskontakt var i detta fall en grov underdrift. Själv fick jag ett antal armbågar i magen.

Kondoa var större och bättre än väntat och vi fick gjort massor av bra grejor, posta brev, äta frukost på the White house, köpa extremt många mangos, besöka en massajaffär, leta matta, nästan köpa hönor upp&ned, hitta kardemumma (hoppas jag det var) och slutligen hitta bussen hem. Två timmar försenad rullade den iväg med ryslig fart. Jag lever, av någon märklig anledning, det var nämligen inte givet efter en sådan bussresa.

Tanzania är ett märkligt land men jag tror jag kommer trivas. Johanna är fantastiskt och när jag saknar sverige så hittar jag russin på min kudde. Det här kommer bli ett minst sagt spännande och annorlunda halvår.

Så, medans jag fortsätter vandra runt i smutsen iförd alla färgglada kangas och kämpar för att få till den perfekta chapatin få ni ha en fin och välsignad adventstid.

kwa heri!

dodoma

Tiden är knapp. Internet-tiden alltså. Tid är väl annars det man har mest av här..
Men Dar Es Salaam-Morogoro-Dodoma. På bara några dagar, snart kan även jag räkna mig till de väl berestas skara.
Vi får ta det viktigaste:
Än så länge har jag hunnit få tre myggbett, ätit två avocado och gått en veckas språkskola (och lärt mig mer grammatik än vad jag gjorde under alla mina tre gymnasieår). Jag har spenderat många timmar på en alldeles för luftkonditionerad buss, firat gudstjänst på afrikanskt vis, åkt baklänges i en bil (precis som på den gamla goda tiden i vår volvo), lärt mig räkna på massaj-vis och lärt mig borsta tänderna utan vatten.

Vem vet när jag får internet nästa gång, på torsdag åker jag nämligen ut till min by, Aya. Jag antar att internetuppkopplingen inte är bättre än där jag är nu, i huvudstaden.

tills vidare: glid i frid

kuminamoja kuminamoja kuminamoja..fast lite för sent

Det senaste dygnet har jag inte riktigt varit vid mina sinnens fulla bruk. Dock var jag inte den första som blev sjuk. Hela natten spenderade jag på att ligga och försöka sova, men det är inte lätt när man är sjuk i Tanzania vill jag lova. När de andra tillslut hittade mig på vår alldeles egna superfina toa, var de verkligen hjälpsamma och underbart goa´. Nåväl, dagen idag har jag tillbringat inne på vårt rum, jag har tagit igen förlorade sovtimmar och bortsett från det faktum att det spöregnar utanför så har jag inte koll på något, inte ett hum. Men imorgon hoppas jag verkligen att jag mår bättre än idag, eftersom det nalkas en bussresa som kommer vara i ett väldigt lång tag.

Eftersom vi äntligen efter många timmars strömavbrott, ljus, fläkt och internet tillbaka fått. Så vill jag något kort för er om min resa delge, men fantasin är inte på topp så vill ni veta mer får ni mig senare be.

 

Ja, ett litet utdrag från dagboken får duga även om det bara låter si sådär. Pappa och känsliga läsare ombeds sluta läsa texten här.



Min far, min mor och i princip alla andra som jag har pratat med denna resa om har flertalet gånger haft seriösa förmaningstal om vad man får-/ och inte får göra i detta främmande land. Några saker som de då tagit upp är bland annat att jag inte får:

 

§  Tappa min flygbiljett

§  Tömma kontot vid första bankuttaget (inför alla tanzanier på flygplatsens åsyn dessutom)

§  Lämna kameran i en bil, oövervakad

§  Glömma viktiga saker i taxin (såsom nyligen köpta dyra mangos)

§  Äta glass

§  Ligga och pressa på stranden mitt på dagen

§  Köpa saker på gatan utan att pruta

§  Äta sallad eller ens några okokta grönsaker

Jag har varit borta i si sådär två dygn och har redan lyckats pricka av alla ovanstående punkter på gjort-listan. But as it often said, by myself ”Man lär sig på sina misstag”.

Fast den där sista glassen borde jag ha avstått.

 


Här bor jag nu förresten. Med Indiska Oceanen mitt för ögonen. Helt klart godkänd utsikt.

 

 

Så, imorgon bär det av mot nya äventyr, språkskola i Morongoro. Jag håller alla mina två tummar för en inte alltför oangenäm bussresa.

Tills vidare,