inga aao
sitter nu pa ett internetcafe i kondoa. Jag och Johanna insag igar att ingenting skulle handa om vi inte sjalva tog tag i situationen. Sa, imorse klev vi pa kondoa-bussen (overlvede annu en resa) och nu ska vi inhandla lite insektsspray och sen bege oss mot barnhemmet. Vi har hort att var engelska-intensivkurs kommer borja pa mandag men nar vi fragar om planering och andra for oss vasentliga ting sa skakar de ofarstaende pa sina huvuden och inte heller har vi blivit presenterade pa barnhemmet som de lovade, sa nu tar vi saken i egna hander och promenerar dit sjalva. Nyligen traffade vi var husmors vannina som ville att vi kommer och besaker henne sa nu har vi dessutom sovplatsen fixad. fint.
I forregar hade vi en spannande dag. Vi var bada extremt sugna pa guacamole och behovde darmed en avocado eller tva. Narmsta by ligger sju kilometer bort sa vi borjade var vandring. Nar vi kom utom synhall for skolan sa insag vi var egen litenhet. Vi var liksom mitt ute i ingenstans och den enda som skulle sakna oss om vi blev kidnappade skulle vara var fabulosa husmor (och det skulle inte vara forran runt kvallsmatstid). Fler fragor kom upp i huvudet: Vad gor man egentligen om man moter ett lejon? Vi hade ju inte ens fickkniven med oss denna gang. Kommer vi overleva denna stekande sol? Klockan var ju runt elva och vi hade laaangt kvar.
Efter nagon timmas promenad fick vi sallskap av en lustig man som ocksa skulle till Mondo, byn alltsa. Han pratade bara swahili, rejalt snabbt dessutom sa vi var tacksamma att vi kommit ihag att ta med vara lexikon. Vi hade tagit med tre vattenflaskor men insag snabbt att det inte skulle racka sa vi bestamde att man fick dricka tva klunkar en gang varje kvart. Dessutom var vi tvugna att ge honom var ena flaska.
Alla vi motte halsade, valkomnade och skrattade at oss (har aldrig kant mig sa rolig som har, allt jag gor ar tydligen superkul) och var van forklarade for alla att vi skulle till Mondo och kopa gronsaker och da skrattade de inte mindre.
Efter en timma och fyrtiofem minuter forsvann plotsligt var van och vi fortsatte ga. Till alla som fragade sa vi att vi skulle till Mondo och de bara skrattade (men nu fanns en anledning). Tack och lov insag vi i tid att vi redan var i Mondo, vi hade kanske vantat oss nagot lite storre och mer rejalare men vi kopte varsin soda och kex, slangde av oss skorna och satte oss i skuggan. Efter att ha andats lite sag vis oss omkring (det fanns sisadar tre sma fruktstand och nagon butik). MEN INGENSTANS FANNS AVOCADO ATT HITTA!!
Sa, det fanns inte mycket mer att gora an att glomma guacamolen och vandra hemat igen. Vi fragade nagra nar nasta buss till Aya skulle ga, de svarade "kesho" (imorgon alltsa) och skrattade. Mina fotter bestod nu mestadels av skoskav och svett och inte sa mycket fotter, klockan var runt ett (varm sol) och vi hade sisadar sju kilomterers promenad hemat, varav de forsta tre bestod av uppforsbacke.
Av nagon anledning fanns en liten butik med medicinska ting i Mondo (tack Gud) sa jag kunde kopa mig tva plaster och slippa godispappret under fotterna. Dessutom hittade vi varsin kanga att vira runt huvudet for att inte fa varmeslag.
Just det, overallt dit vi gar far vi jordnotter, farska. Detta gallde aven i Mondo, sa nu hade vi dessutom ett gang jordnotter i pasarna. Med kangas pa huvudena, lite mer vatten, tva bananer och en stekande sol rakt ovan satte vi igang att vandra hemat.
Vi overlevde.
En timma och fyrtiofem minuter senare kunde vi ana Aya-skylten, oj, det var en lycklig stund. Sa fort vi var innanfor dorren slangde vi av oss kladerna (han vi bor med var alltsa inte hemma) och sprang mot duschen. Vatten fanns ju saklart inte i kranarna men vad gor val det. Vi oste ur den stora tunnan och det var mer an behovligt.
Fortfarande kan jag inte lata bli att skratta nar jag ser mig i spegeln, jag ar sa rod i ansiktet att jag vet inte vad. Var fantastiska husmor har aven hon ganska kul at detta. For att inte tala om bonnabrannan eller sandalbrannan!
Numera bar vi alltid med oss: vatten, solkram och skoskavsplaster nar vi ska ut pa promenad, speciellt de femtimmars langa promenaderna.
Hall tummarna for en lyckad dag pa barnhemmet, kanhanda att de inte vill ha oss dar men da far vi roa oss pa annat vis. Dricka chai pa The White House kanske, formodligen stans finaste cafe. haha
hejhej