ANTLIGEN

AH efter en veckas vantan fick vi imorse det efterlangtade beskedet att vi ar fria att ake hem till Aya igen och nu med varsitt CTA-visa i handen. Med detta far vi nu lov att "do whatever you like" sa nu ska har minsann undervisas. Synd bara att alla elever gar pa pasklov pa fredag, dagen efter att vi kommer..

Gardagen var maxat patetisk. Med varsin extrem full (och extremt tung) vandringsryggsack att bara, med brutalt manga myror averallt, med en dalig mage och inget toapapper (men-tack gud-mycket dimor), iforda samma klader som de senaste fem dagarna, med en katibu mkuu som ska hjalpa oss men inte dyker upp, med solen som steker oss och med varsitt sisadar-bra humor, lag vi i Nyerere Square Park (dar vi hangde fem timmar, med blickarna riktade pa immigration center) och lyssnade pa, for tillfallet, ypperligt val vald musik. Kanske kanske skulle vi hinna fa besked denna dag och hinna med Aya-bussen..kanske inte.

Nar vi sedan hittade katibu mkuu och kom in pa kontoret sa skulle immigration officiern precis ga pa lunch..
Nar han antligen kom tillbaka och vi kunde ha vart mote (bara sisadar en vecka for sent) sa skulle kontoret stanga. Men Gud ar god och vi "reached a decision" innan dorrarna stangdes.

Imorse steg vi upp med solen och strax efter sju var vi i stan. Dollar skulle kopas (slut overallt..), de skulle sattas in pa ett konto, vi skulle fa vara visumstamplar och helst skulle allt ske innan dagens sista buss gick (10.30).
10.46 fick vi vara stamplar och nu vantar annu en natt hos flickorna i Miyuji (malaria-Helena och Lovisa).

Japp, ser fram emot att komma hem och byta klader, fa ga pa en riktig toa, umgas med allt fint folk, tagga Kilimanjaro samt njuta av den sista tiden som utan tvekan kommer bli den basta.

klart slut

kul kidogo

jaha, har nu suttit har i dodoma i snart en vecka (eller fem dagar iaf) och vill inget hellre an att aka tillbaka till aya.
Kort sagt har vi haft rejalt massa problem med vara visum och dessa problem loses tydligen bast har i huvudstaden. Fast mer exakt vilka problem vi har kan ingen riktigt beratta och inte blir det battre av att hogsta honset ar pa begravning da vi har mote och att de hela tiden skjuter upp det avtalade motet nagra dagar..

Men det som ar bra med dodoma ar ju helena och lovisa och sjalvklart ulf, standige raddaren i noden samt tva lysekilkillar som tidigare har gjort en massajby i narheten osaker under en vecka. Under dessa rejalt oklara dagar har vi hunnit med en hel massa:
Avnjutit frukost i det hoga graset utanfor helena och lovisas hus (med korna spatserandes nastan pa filten dar vi satt), jobbat med (aven om det tog emot) missionskursen, vaknat varje morgon och tankt att "idag kanske det loser sig", avnjutit VAFFLOR hos varldens basta Ulf, diskuterat det har fruktansvart bedrovliga fenomenet barnaga, battrat pa brannan vid poolen pa dodoma hotell (stans enda pool), vaknat mitt i natten av att sangen brakade ihop (japp, nagonstans dar insag jag att jag kanske inte borde ha atit den sista vafflan), hangt med flickorna till jobbet och lekt med de fina barnen, kopt kangas, burit kangas (ja, vi tankte ju att vi bara skulle stannat en dag sa sa varst manga ombyten finns inte), kopt bocker for nastan en miljon.. tanzaniska shilling, atit glass (vi ar ju trots allt i huvudstaden) samt bett manga boner om att vi snart ska fa se vart alskade aya igen.

Med mindre an en manad kvar i landet kanns det som att det inte ar har vi bor vara, vi vill umgas med eleverna och alla vanner dar, vara honor maste ju ha mat, var shamba maste verkligen vattnas och vi vill inte langre ga och dra har och varje dag ga och oroa sig for om vi ska bli utkastade ur landet eller behova betala massa pengar for ett nytt visa..

jaja, det kasnke loser sig snart, labda kesho, vem vet?

en dod tupp, en fenomenal finhelg & en extra haka

da ska vi se,

sitter nu an en gang i city och kanske att en statusuppdatering vore pa sin plats..

Jag lever.

Johanna fyllde tjugoett forra helgen och detta firades med att dodoma (helena&lovisa) kom hit och overraskade, vi kladde oss i gult, hade godisregn samt slaktade en tupp. Ja eller en elev skotte den blodiga biten och jag och Jonken mest skalade den..och at den.

Vi har blivit av med annu en lektionsdag. Forst lagger de allt pa oss och nu har vi snart inga lektioner kvar. Men det finns alltid saker att gora och kanske att vi ska borja undervisa form two snart.

En dag nar vi satt och forberedde lektioner och tankte pa hur dumt det ar att ingen av eleverna har nagon bok (forutom en linjerad skrivbok) sa kom vi pa den eminenta iden att gora en sjalva. Varfor inte liksom? Det ar ju bara att kopiera upp sidor ur de manga bocker som Satilskolan skickade med mor&far (TACK!!!!) samt skriva ner all grammatik vi kan. Det enda lilla problemet var att vi faktiskt har ETTHUNDRATRETTIOFEM elever och visserligen att papper ar billigt men detta skulle ju bli en heeel del papper..
Vi drog igang en liten insamling pa direkten och i natt gjorde vi klart boken. Till en borjan var den gjord pa engelska & swahili men nar rektorn fick syn pa det blev det inga glada miner. PA ETT SECONDARY SCHOOL I TANZANIA AR ALLT PA ENGELSKA.. yeah right.. vi och ett tretal larare till ar de enda som undervisar pa engelska. Kanske beroende pa att i princip INGEN AV ETTORNA kan nagon engelska nar de kommer..
Men, han menade att man inte kan lara sig ett sprak pa ett annat sprak.. Ursakta mig men det tanzaniska skolsystemet ar ibland sa kass att man vill grata.
Hursomhelst sa gjorde vi i natt klart boken och som av en handelse (tack Gud) sa har kyrkans internetcafe borjat trycka bocker och har lovat att hjalpa oss i veckan och allt for det eminenta priset av sisadar 8kr/bok! For pengarna som blir over ska vi kopa fotbollar och andra bocker.
skulle just du vilja bidra med en krona eller tva sa hor av dig till min moder.

Vi har borjat spela massa volleyboll med eleverna och lararna. Dar far man sig minsann en kulturdos. Att passa det gor man om man inte ar bra nog att skjuta over bollen direkt, "ache mdogo" (typ "ur vagen plutten") ropar lararen sa att han ska kunna ta bollen sjalv. Nar nagon misslyckas byts den ut och en storre har alltid fortur. Ar man tjej sa plastar man inte, fast om man ar vit far man spela hela tiden.

Igar var det "siku ya wanawake duniani" ("internationella kvinnodagen"). Detta firades saklart med de traditionella ballongerna. Varenda mama i Aya fick sig en ballong med massa fina ord pa. Festligt.

Och sen var det det har med den extra hakan.. Haha, nar jag vaknade imorse hade min hals svullnat upp (utvandigt liksom). Jag har haft ett litet sar i munnen nagra dagar men tankte "hamna shida" ("inga problem"). Men nar jag sag mig i spegeln beslutade vis oss for att besoka stans sjukus eftersom vi anda skulle till stan. Sagt och gjort, ett gang timmar senare sitter jag nu har med fett massa antibiotikapiller, tre lakare har undersokt mig (varav en tandlakare) och nu har jag annu ett nummer som ringer konstant och vill vara min basta van..

Jaja, sant ar livet har. Ikvall ska vi till det amerikanska missionarsparet och forhoppningsvis blir det PIZZA!!
Tiden gar alldeles for fort och numera njuter jag av varje dag, vill inte hem, inte an.
Jag alskar kvallarna nar man hanger med eleverna och de berattar massa om sina liv (daremot alskar jag inte alla historier om barn-agan), jag alskar numera bonor (trodde aldrig dessa ord skulle komma ur min mun), jag alskar att ga upp kl 6 och se soluppgangen och sen dricka africafe med farsk kanel i, jag alskar alla kvallar som jag och Jonken gor massa kardemumma-chapati och ser pa prison break, jag alskar att jag borjar kunna swahili och verkligen lara kanna manniskor, jag alskar att man verkligen inte har en aning om vad som hander dar ute i den stora varlden. De viktigaste nyheterna ar att det finns kott i den lilla affaren eller att det inte blir nagra lektioner en dag for att alla elever ska ut pa shamban (akern).

Men nu ar det mindre an tva manader kvar och det ar dags att ta tag i sitt liv (hosten) snart. DU som vet vad jag ska gora, hor av dig!

Tutaonana!