Fyrtioniofoton

Sitter nu på vår soffa i vardagsrummet, i Tanzania. Det du, vi har både soffa och vardagsrum men vatten och elektricitet verkar vara överflödiga ting på denna i detta land.

Så, i drygt två veckor har jag nu varit hemifrån. Tiden har både runnit iväg och samtidigt stått helstilla. Under några dagar har vi åkt runt i Dodoma med Ulf (den svenske missionären som bor här, handlingskraftig som få... till skillnad från många tanzanier) för att lämna av grupperna en efter en på de rätta platserna. I onsdags var det min och Johannas tur. De som ska till Mwanga följde med på den kort sagt långa bilresan ut till den afrikanska bushen. Ulf som körde valde den stora (och enda) vägen mellan Dodoma och Kondoa. Stor innebar i detta fall, röd jord/grusväg, apor som hoppar över vägen, oräkneligt många väggropar och så ett gäng åsnor och kossor som ibland passerade över vägen i godan ro. Någon enstaka gång försvann vägen under lite vatten men Ulf fixade allt. Efter sisådär fyra timmars bilresa, två morötter var samt en hastig toapaus under den stekande solen var vi i Kondoa. Efter ytterligare en halvtimma såg vi skylten, Aya Secondary School, vårt blivande hem de kommande sex månaderna.

Väl här möttes vi av Mr. Lesho, den fabulöse rektorn som vi numera delar hus med och Mama Anna, vår eminente hushållerska som aldrig tidigare hade tuggat ett tuggummi eller smakat en skumtomte (detta är numera åtgärdat).

Anna hade lagat pasta till oss, vilken lycka!! Hittills har maten i stort sett bara bestått av ris och gryta och ris och gryta men här verkar inspirationen flöda. Efter ett sorgligt farväl av Ulf och Mwanga-gänget var det jag och johanna. Jag och johanna mitt ute i ingenstans, i ett halvår. Efter lottning fick jag det vänstra rummet med gröna kangas som gardiner och rejält massa smuts.

Samma kväll tog vi tag i situationen och startade projekt storstädning, såhär fick det bara inte se ut, diskmedel och våtservetter blev vår räddning. Till slut insåg vi att det inte fanns något vatten i kranarna och att städprojektet inte skulle kunna fullbordas samma dag, på det vis vi önskade, så vi gav upp och lät djuren krypa. Men väggarna var åtminstone lite mer rena tack vare ett gäng våtservetter. Våtservetterna kom även väl till pass när man skulle sova och inte ville vara extremt smutsig om fötterna. Jag vaknade 5.40 av att vattenkranen stod och rann på vår toa och när vi senare unde dagen lite försiktigt frågade om vattensituationen insåg vi att vi inte kommer ha vatten mer än en kort stund runt 6 på morgonen och en runt 15 (om ens det). Således kan vi (med lite tur) spola i toaletten två gånger om dagen och duscha, ja, det får bli runt nyår. Nyår kommer nämligen firas på tanga, i sällskap av ett trevligt gäng från klassen.

Tydligen ska jag och Johanna ha en intensivkurs i engelska för de som ska börja form 1 nästa termin. Dessa elever kommer dock inte förrän första december så tills dess är vi fria att göra ungefär vad vi vill. Än så länge har vi hunnit göra vår debut på kolgrillen, köpa kangas, göra oss bekanta med eleverna som är kvar, fixa en stor julkalender, blicka ut över bakgården och de många råttor som springer där, baka våra första chapati, se en orm dödas på afrikanskt vis, steka hallongrottor utan hallon på kolgrillen, längta hem, sätta upp massor av fotografier på väggarna (dels för att bli kvitt smutsfläckarna och dels för att det är trevligt), koka vatten, döda oräkneligt många wadodos (insekter), lära känna vår fantastiska Anna med dotter och kanske mest spännande av allt, åka till Kondoa..

Första bussresan till Kondoa:

Ja, det sades att bussen skulle gå någon gång mellan 7.00 och 7.30 och när klockan var 7.28 så hörde vi bussen komma (svårt att missa så som de tutade). Men den var full, tråkigt, tänkte jag och funderade på vad vi skulle göra istället. Några sekunder senare stod jag dock balanserandes på ett ben inne i bussen, lycklig att i alla fall ha något att stå på, till skillnad från de fem killar som hängde sig fast utanför. När man sedan skulle av så knödde man sig fram, kroppskontakt var i detta fall en grov underdrift. Själv fick jag ett antal armbågar i magen.

Kondoa var större och bättre än väntat och vi fick gjort massor av bra grejor, posta brev, äta frukost på the White house, köpa extremt många mangos, besöka en massajaffär, leta matta, nästan köpa hönor upp&ned, hitta kardemumma (hoppas jag det var) och slutligen hitta bussen hem. Två timmar försenad rullade den iväg med ryslig fart. Jag lever, av någon märklig anledning, det var nämligen inte givet efter en sådan bussresa.

Tanzania är ett märkligt land men jag tror jag kommer trivas. Johanna är fantastiskt och när jag saknar sverige så hittar jag russin på min kudde. Det här kommer bli ett minst sagt spännande och annorlunda halvår.

Så, medans jag fortsätter vandra runt i smutsen iförd alla färgglada kangas och kämpar för att få till den perfekta chapatin få ni ha en fin och välsignad adventstid.

kwa heri!