Fyrtioniofoton

Nästa person ut i denna personporträttskavalkad är en av mina många fantastiska svågrar Johannes, nummer fem i den stora syskonskaran.

 

 

Där har vi honom. Ständigt bärandes på ett barn eller två.

 

Blott fjorton år gammal tog han ledigt från skolan för att kunna vara med och köra traktorn vid den årliga skörden hemma på gården. Inget konstigt med det. Att det sen var just han av alla barn som skulle komma att ta över denna gård var antagligen föga förvånande. Johannes är nog den person jag skulle välja att ta med mig till en öde ö, en mer allvetande människa får man leta länge efter. Det är honom jag ringer när jag har frågor om bokföring, vilken skruv jag ska välja till betongväggen, hur man byter däck, vilka golvmärken jag bör undvika, hur en mjölkrobot fungerar, vad Efesiebrevet handlar om, vilken skruvdragare jag ska köpa i födelsedagspresent till min man eller vad årets halva prisbasbelopp är.

 

Här snackar vi bred kompetens.

 

 

Johannes råkar nämligen inte bara vara företagare och storbonde på mjölkgården med den fetaste mjölk jag någonsin smakat. Nej, i sitt bagage har han även en fordonsutbildning och en styck teologie kandidat, han är småbarnspappa åt fyra ljuvliga barn och så råkar han vara riktigt musikalisk, såklart.

 

 

När han inte kör skördetröska, skickar fakturor, stängslar om i kohagen, jobbar extra som snickare, engagerar sig i församlingen, förser grisarna med wienerbröd, sjunger i kören eller underhåller tretusen stadsbor med ett årligt kosläpp så renoverar han det hus han själv (och hans nio syskon) vuxit upp i. Renovera i detta sammanhang betyder inte enbart tapetsera om, nej, när Johannes ska fixa något så ska det göras ordentligt. Då ska hela fasaden målas, balkongen byggas om, nytt golv läggas in, badrum bytas ut, väggar spacklas och tapetseras, fönster införskaffas, trappan renoveras... ja, och allt detta lyckas han få gjort på sin obefintliga fritid. Själv hade jag fått magsår av bara hälften av det han har på sin att göra-lista.

 

Mitt i allt detta så engagerar han sig i vår lägenhet och svarar gladeligen på våra sjuttioelva telefonsamtal, lånar ut sina tjusiga maskiner, bistår oss när vi behöver bil och förser oss med allt från spackel till brödlimpor.

 

Vilken storebror! 

 

Han råkar dessutom vara synnerlig lik en av sina lillebröder, det vill säga min man. Detta innebär att de gånger då jag inte förstår mig på min man, varför han gör si eller så, så pratar jag med Johannes fru, så får hon agera tolk. Tänk så praktiskt.