5. Pappa Leif

Jag ser att du heter Dotevall, är du på något sätt släkt med Leif?
 
Inte en enda praktikplats under sjuksköterskeutbildningen (och knappt en enda rond på min nya arbetsplats) har förflutit utan att frågan har ställts och inte en enda gång har mitt jakande svar följts av annat än hyllningar, lovord och tvättäkta fascination. 
 
Älskade pappa, det här är din dag, fars dag och det här är min hyllning till dig.
Sista personporträttet ut i denna personporträttskavalkad är tillägnat pappa, pappa Leif.
 
 
♦ Med sitt pilliamariska leende, sina glittrande ögon under de runda glasögonbågarna, sin imponerande skäggväxt, ofattbara ödmjukhet, träffsäkra klokhet, aldrig sinande nyfikenhet och med sin ständiga strävan efter att bli mer lik Jesus är han då rakt inte svår att tycka om.
♦ Pappa besitter den ljuvligaste berättarröst du kan tänka dig och högläsning är något han då inte har snålat med under min uppväxt. Varenda kväll, varje långresa, framför brasan, Pappa Panov på julafton, Narnia, barnböcker, Bibeln och allt däremellan.
♦ Han skulle kunna vara en av de skickligaste gitarrister jag mött, den fingermotoriken går inte av för hackor.
♦ Det var pappa som försåg mig med min första kamera och som med sitt eget fotograferande har inspirerat mig att fortsätta utvecklas. Det var även han som fick trösta mig när jag efter ett år hade fotat slut på min första systemkamera (nej, jag trodde inte heller att det var möjligt).
♦ Ornitolog, hemmasnickare, trädfällare, bilreparatör, äventyrare, botanist, basist, golvläggare, egenföretagare. Bred kompetens är en underdrift. 
 
 
När jag gick i tvåan skulle pappa komma till min klass för att prata om blod. Oj, vad stolt jag var när han stod där framme vid svarta tavlan och berättade alla möjliga konstiga saker om hur kroppen fungerar. På lunchen ville alla sitta bredvid honom och höra fler spännande saker om blodtryck och artärer och redan då började jag fundera på om inte jag också skulle ge mig in i vårdbranschen. Idag förstår jag lika väl varför han avrådde mig från det som varför han inte kunnat få nog av det. Att arbeta så nära människor, få möta dem mitt i en kris, sårbara och sköra är inte bara tungt och slitsamt men också fantastiskt och spännande.
 
Min pappa är läkare och har så länge jag kan minnas jobbat väldigt mycket och väldigt länge. Sena kvällar, tidiga mornar, helger, påskaftnar, jullov, utdragna jourer och alla dessa sömnlösa nätter men inte en enda gång har jag hört honom säga Camilla, jag har inte tid för dig. Min pappa har alltid, alltid haft tid för mig. Kanhända att jag ibland fick väcka honom när han nickade till mitt i högläsningen innan jag skulle sova eller att jourtelefonen (eller sökaren, som det hette på den tiden) fick följa med på våra promenader men aldrig någonsin har jag eller någon av mina syskon upplevt att pappa inte tar sig tid för oss.
 
 
Jag kan fortfarande minnas den höstruskiga kväll under min högstadieperiod då det gick upp för mig att pappa inte var allvetandes, att det fanns frågor som han inte kunde besvara. Precis vad frågan inbegrep kan jag inte minnas, kanske var det någon teknisk formel som jag inte förstod mig på men pappas svar minns jag tydligt. Jag vet inte. Det kom lite som en chock, i tretton år hade pappa förklarat, illustrerat, förtydligat och tydliggjort saker och ting för mig och så plötsligt stod han svarslös. Till en början blev jag besviken, jag som trodde att pappa kunde allt men sen började det kännas lite bra. Om inte ens pappa visste, då behövde inte heller jag skämmas över min okunskap. 
 
 
Nog för att det fortfarande finns frågor som pappa inte har svaret på men hualigen vad många fler frågor han faktiskt kan besvara. Hans nyfikenhet når inga gränser och om någon hade bett honom skriva ett CV hade det framkommit att han inte bara är smittskyddsläkare, infektionsläkare, har arbetat som underläkare, överläkare och alltdäremellanläkare, fängelseläkare, varit på neurologen, barnmedicin, hospice, vårdcentraler, kliniker, lasarett, bestigit Killimanjaro, doktorerat på ämnet fästingburen borrelia, föreläst i Xinjiang, Katmandu, London, Moshi, författat otaliga artiklar, tidsskrifter och böcker och framförallt träffat självaste Moder Teresa.
 
 
Så, inte nog med att pappa har slitit som en gnu för att vi skulle kunna bo där vi bodde, det vill säga jobbat extra på sina kompveckor och lediga helger. Han har även hunnit vara en varm och kärleksfull pappa och är på så otroligt många vis tillsammans med sin trogne vapendragare, min fantastiska mamma en stor förebild för mig.
 
Med dig har jag spelat in otaliga kassettband, vi delar kärleken till Tanzania, du putsade mina skor, du tar mig med på botaniska utflykter, du förser mig med anatomiska böcker, du lär mig titta i ett oftalmoskop, du visar med dina händer och fötter på vem Jesus är. 
 
 
Tack pappa, för att du bistår med tröst, kloka ord, nybryggt te, för evigt varma händer, förbön, en nytänd brasa, vaccinationsråd, för att du tar oss med på semestrar, lånar ut din kompressor, lagar stark mat till starka flickor och alltid tar dig tid. 
Tack för att du är precis som en pappa ska vara ♥
Rolf Larsson

Jag vet att jag har träffat din pappa. Jag har arbetat i svensk (forskande) läkemedelsindustri (Kabi/Pharmacia/Astra) i 38 år. Frånsett det var din berättelse det finaste jag någonsin läst om någon människa.

Anonym

Jag har träffat din pappa. Jag har arbetat i svensk (forskande) läkemedelsindustri (Kabi/Pharmacia/Astra) i 38 år. Frånsett det var din berättelse det finaste jag någonsin läst om någon människa. Vilka fantastiska bilder du har - och har valt att dela med dig av!!