ANTLIGEN

AH efter en veckas vantan fick vi imorse det efterlangtade beskedet att vi ar fria att ake hem till Aya igen och nu med varsitt CTA-visa i handen. Med detta far vi nu lov att "do whatever you like" sa nu ska har minsann undervisas. Synd bara att alla elever gar pa pasklov pa fredag, dagen efter att vi kommer..

Gardagen var maxat patetisk. Med varsin extrem full (och extremt tung) vandringsryggsack att bara, med brutalt manga myror averallt, med en dalig mage och inget toapapper (men-tack gud-mycket dimor), iforda samma klader som de senaste fem dagarna, med en katibu mkuu som ska hjalpa oss men inte dyker upp, med solen som steker oss och med varsitt sisadar-bra humor, lag vi i Nyerere Square Park (dar vi hangde fem timmar, med blickarna riktade pa immigration center) och lyssnade pa, for tillfallet, ypperligt val vald musik. Kanske kanske skulle vi hinna fa besked denna dag och hinna med Aya-bussen..kanske inte.

Nar vi sedan hittade katibu mkuu och kom in pa kontoret sa skulle immigration officiern precis ga pa lunch..
Nar han antligen kom tillbaka och vi kunde ha vart mote (bara sisadar en vecka for sent) sa skulle kontoret stanga. Men Gud ar god och vi "reached a decision" innan dorrarna stangdes.

Imorse steg vi upp med solen och strax efter sju var vi i stan. Dollar skulle kopas (slut overallt..), de skulle sattas in pa ett konto, vi skulle fa vara visumstamplar och helst skulle allt ske innan dagens sista buss gick (10.30).
10.46 fick vi vara stamplar och nu vantar annu en natt hos flickorna i Miyuji (malaria-Helena och Lovisa).

Japp, ser fram emot att komma hem och byta klader, fa ga pa en riktig toa, umgas med allt fint folk, tagga Kilimanjaro samt njuta av den sista tiden som utan tvekan kommer bli den basta.

klart slut
Allmänt