Fyrtioniofoton

Som jag skrev i tidigare inlägg kommer ni att få möta fem inspirerande personer från min vardag och först ut är farmor Maj eller Mor Maj som alla hennes fem barn kallar henne. Trots sina nittioett år får man leta länge efter gråa hår på denna makalösa kvinna. Hon kan vara en av de mest kreativa människor jag mött och att gå in i hennes lägenhet är som att kliva rakt in i ett museum. Virkade dukar, stickade sjalar, broderade kuddar, hemmapysslade smycken och så framförallt alla knypplade julkrubbor, blombuketter eller världskartor. Ja, det är på riktigt. Min farmor har knypplat en VÄRLDSKARTA!

 

När jag fyllde sexton år fick jag en alldeles egen knyppeldyna av farmor. Ända sen den dagen har jag längtat efter att få lära mig av mästaren. Tyvärr har vi nog inte haft mer än två lektioner men nu när jag har gått och blivit med hobbyrum ser jag med glädje fram emot att kunna ge knyppeldynan sin rättmätige plats.

 

Innan vi besöker farmor så vill hon att vi ringer och förvarnar henne, minst en timme innan. Detta för att hon ska hinna förbereda alla kakfat och färdigbredda mackor. Mat lagad med större omsorg och kärlek går knappast att få tag på.

 

När min pappa gick i skolan och skulle på utflykt fick han alltid bära en större ryggsäck än alla andra klasskompisar. Detta för att farmor hade skickat med matsäck inte bara till honom utan även till alla de barn som eventuellt skulle ha glömt sin egen. Visst är det vackert?

 

Varje söndag tar sig farmor med hjälp av olika buss- och spårvagnsbyten, helt på egen hand, till kyrkan. Trofast och trogen är hennes signum. Min farfar var före sin bortgång kyrkoherde och när farmor hör litanian (en bön man sjunger) sjungas kan hon inte låta bli att tänka på farfar och konstatera att "Ingen sjunger litanian som Olle gjorde".

 

Sist vi besökte farmor gick vi därifrån dragandes på en stor och tung resäska, till brädden full av lerkrukor, gamla noter och andra dyrgripar som hon hade städat ut. Krukorna pryder nu våra fönsterbrädor och påminner oss dagligen om farmors kärlek och omsorg.

 

Några månader innan bröllopet ringde jag farmor och frågade om hon skulle vilja knyppla en slöjspets till mig, något hon inte var sen att tacka ja till. Antagligen insåg hon inte själv hur otroligt mycket det betydde för mig. Inte nog med det, hon letade även fram en fem meter lång spets som jag kunde fästa längs ned på brudklänningen. I bröllopspresent gav hon mig en krage som hon antagligen lagt ner flera veckor och  flertalet sömnlösa nätter på att göra. Denna fantastiska krage bär jag med stolthet och när jag har den på mig känner jag stor tacksamhet och också en önskan, en önskan att bli mer som farmor, som mor Maj.