helt normalt men ändå brutalt

när man trampar runt i stövlar och letar efter svamp, när kaffepauserna allt oftare ersätts av tepauser, när det inte längre fungerar att jogga utan en tröja eller två, när man kommer på sig själv med att vandra runt i en mysig garnaffär och leta halsduksmönster, när regnskurarna kommer allt tätare, när man får ringa hem och be familjen skicka ner en extra lampa att lysa upp tillvaron med, när sommarklänningarna hamnar allt djupare i garderoben, när man är noga med att hämta en filt innan man slår sig ned framför filmen, när det inte längre är en självklarhet att man kommer ihåg att dra ner rullgardinen på kvällen och när man inte bara ser gröna löv då man tittar upp mot trädkronorna..
ja, då börjar jag så sakteliga inse att hösten har anlänt.
Det gick så fort.
Plötsligt så var det bara höst.
Det är samma varje år.
Att man aldrig lär sig.
Det är ju så normalt men varje år så känns det lite annorlunda och brutalt.
Men i år blir det inte som andra år.
Ingen vinter och ingen snö.
Så fort höstlovet är över så beger jag mig mot varmare breddgrader.
Detta blev idag en verklighet när jag fick mina sista tre sprutor som ska skydda mig mot lite polio, tyfoidfeber och hjärnhinneinflammation.
Nu är det sovdags sen ett tag tillbaka. Om jag ligger tillräckligt stilla på rygg så kommer jag förhoppningsvis inte märka av mina välstuckna armar allt för mycket.
hejsvejs

ps. elin, jag saknar dig redan!